Mitt namn är Kaj, 25 år från Kovjoki och här följer mina tankar under Cambridge viktprogram.Innan jag började kuren hade jag inga större förväntningar om mig själv. Det som skrämde mig mest var tanken på att sjunka djupare in i mina dåliga matvanor och att totalt förlora mitt självförtroende, det lilla som fanns kvar. Eftersom min vilja att gå ner i vikt och må bra igen var
så stor, lyckades jag hitta motivation och öppna ett nytt kapitel i mitt liv. Jag har under en mycket lång tid i mitt liv kämpat med att hålla vikten och hälsan i form. Redan som liten var jag stadigare bygd än de flesta andra barn, men det var inte förrän de senaste
tre-fyra åren som övervikten blev ett problem för mig.

När jag beslöt mig för att börja med Cambridge hade jag goda förhoppningar om bra resultat iframtiden. Det var min mamma som fick mig intresserad av bantningskuren och som fick mig motiverad att ge programmen en chans. För att se sig själv i spegeln innan cambridge ledde endast till att jag mådde sämre.

De första dagarna var e väldig pina för mig. Det som hjälpte mig på vägen i början av kuren var att få diskutera med andra människor runt om i världen som också gick samma programm. Med dem kunde jag dela mina tankar och känslor och inte behöva känna mig annorlunda eller onormal. Det var som en lättnad för mig att höra andra prata om sina problem och svårigheter, när jag
själv tycket och tänkte lika som de. Genom att kunna dela alla dessa känslor med folk som förstod mig, gav det mig styrka när jag hade det som tyngst. Motivationen växte för var dag och jag ställde väldigt höga krav på mig själv.

Under den första veckan var det inte bara tungt för att jag inte fick äta någonting annant än pulverpåsarna, utan också för att kroppen var väldigt ovan till den extrema förändringen i dieten. Bara ljudet av mag kurrandet fick mig ännu mera att längta efter en köttbit eller åtminstone något att tugga på. Under första veckan minns jag mig ta ett knäckebröd just pga detta dilemma. Många trodde att jag enkelt skulle falla tillbaka i mina dåliga vanor bara genom en liten brödbit, men jag hade mycket starkare vilja än vad någon kunde tro.

Tyngst av allt under den tid jag bantade var nog att se andra äta gott när man själv måste låta bli. Frestelserna kom från höger och vänster hela tiden och det var minst sagt tungt att hålla emot. När jag efter en vecka av endast drickande fick börja äta ett visst antal kalorier om dagen, började jag må bättre fysiskt men också psykiskt. Vågen visade goda resultat varje vecka och jag höll mig inom rätt kalorimängd. Familj och vänner stöttade mig och började t.o.m. själva endra på sina måltider för min skull. Dett ledde till att också jag kunde njuta av måltiderna med familjen lika mycket som de.

Det var inte bara dieten som ändrades i mitt liv. Träningen är också en stor del i mitt vardagliga liv sedan dieten började. Även om jag inte fick i mig lika många kalorier som andra, kunde jag ändå njuta av promenader, joggingrundor och några korta muskelövningar då och då. jag var väldigt försiktig med att inte anstränga mig allt för mycket eftersom mina krafter snabbt gav upp. När jag hade testat den stränga dieten i några månaders tid, tyckte jag att det räckte med påsarna för min del.

Hela programmet hade gett mig en bra inblick i hur mina matprotioner ska se ut dagligen,så därför beslöt jag mig för att avsluta Cambridge, men ändå fortsätta hålla vatvanorna. Efter denna kur och efter att ha sett tidigare bilder av mig innan kuren, förstår jag nu hur illa detkunde ha gått med min hälsa. Det var absolut inte bara storleken som spelade roll, utan också tanken att min kroppsvikt kunde göra mig allvarligt sjuk. Nu när jag har gått ner så drastiskt i vikt under några månader, mår jag bättre än någonsin förut. Jag kan se mig själv i spegel utan att äcklas av det jag ser framför mig. Min kondition harförbättrats betydligt och motivationen att fortsätta kämpa för vikten är god. När jag nu mår fysiskt bra, mår jag också psykiskt bra.