Cambridge - sannberättelser
Kati
Kati före
I deI januari 2010 hade min vinterjacka storlek 56. I december samma år hade jag minskat i vikt såpass mycket att min vinterjacka hade storlek 36. Otroligt? Ja, så är det. Omöjligt? Inte alls.
Föregående jul hade jag träffat en bekant, som lycklig berättade att hon hade avslutat sin diabetesmedicinering genom att gå ner i vikt. Tillvägagångssättet lät så bra, att jag tvingade mig själv till trettondagens Cambridge infotillfälle i Karleby. Fastän jag för ett ögonblick trodde mig ha hamnat i något konstigt religiöst möte, anmälde jag mig till Taru Leinos viktminskningsgrupp. När den vanliga maten böts till påsar och vikten började gå ner med två kilo i veckan, var jag tvungen att börja svara då någon frågade.Svaren var inte de som många hade förväntat sig.
De elva första veckorna njöt jag av endast tre måltidsersättningar per dag och mådde strålande. Hormonbalansen kom i balans efter ett par veckor och ryggsmärtorna och nack-axelvärken var historia.
Jag har inte bråttom att använda mikron efter jobbet, utan magen orkade vänta tills grönsakerna hade kokat, biffen var stekt och grönsalladen klar. Det fanns inget behov av en tupplur, utan energin räckte t.ex. för att städa hemmet och till en timmes promenad. Veckoprogrammet består nu av zumba och gympa, besök på gymmet och morgonsimning.
Kilona rasade ändå av förändringen av matvanorna, inte pga. motionen. Jag har aldrig ätit så gott och mycket som nu!
Att välja goda matvanor är en fråga om livsstil, val. Efter nästan 40 år av presennings-liv tänker jag njuta av valfriheten. En människa kan göra både gott och ont åt sig själv, enbart genom att äta..